Jeanetteee

Oj, det är verkligen frukansvärt länge sen jag skrev nu. Har tänkt många gånger på att jag behöver skriva av mej, något som terapi. Har både hänt en massa, kommer hända en massa, men också har det inte hänt ett skit, för att vara ärlig. Har funderat många gånger om jag ska "våga" skriva vad jag faktiskt tycker och tänker helt och öppet här, eller om det kommer bli en fruktansvärt masssa sura miner och tappade kontakter. Men ska sanningen fram, vad har jag för kontakter numer? Helt ärligt, så ja, jag har stängt mig undan världen, en hel del det sista. För jag har bestämt mig att jag ska sluta umgås med människor som jag känner gör mig illa, på ett eller annat sätt, medvetet eller omdevetet. Och inte heller umgås med människor bara för att ha någon att umgås med. Jag vill umgås med människor som jag VERKLIGEN vill umgås med. Inte bara för att. Människor som jag känner själv tycker om mig för den jag är. Och börjar man sålla bland vilka människor som är ens vänner, eller kompisar, så står man ganska ensam det sista. Har insett en sak det sista i och med all denna rannsakan. Så otroligt mycket falska människor som det är i denna jävla värld. Ena dagen är man 'bästa vänner', andra är man knappt vänner längre. Det känns som att det passar för stunden och inte längre när man har något bättre för sig. Kanske är det många som tar illa vid sig av detta, men varsågod, då har ni kanske gjort mig illa, eller känner på samma sätt som jag, att man har umgåtts med varandra, bara för att. Då är det både lättare och roligare att vara ensam. Jag är bitter, jag har varit bitter lääänge. När man väl har kommit dit, så är det otroligt svårt att vända tillbaka. Jag kan se på andra människor med mycket familj och vänner, och bara vara så otroligt avundsjuk och bitter, och det är just därför som jag är bitter. Jag är avundsjuk! Jag är avundsjuk på att de allra flesta har folk omkring sig som bryr sig om hur du mår, och faktiskt visar det. Jag är avundsjuk på människor som ger andra stöd när du behöver det som mest, men visar det som allra minst. Jag är avundsjuk på människor som hjälper andra, bara för hjälpandets skull, för att dom vill. Jag är avundsjuk på människor skulle offra allt, bara för att en annan människa skulle må bra. Det är något som jag skulle göra, absolut, för rätt människa. MEN. However. Jag har lärt mig något. Jag är en fantastisk människa, som har fått, förmodligen mer än nödvändigt, prövningar genom livet, som har gjort mig till den jag är. Jag har klarat mig igenom allt, jag står på mina egna fötter, och är INTE beroende av någon. Jag klarar mig, och jag gör ett fantastiskt jobb med allt. Jag klarar allt, utan någon hjälp. Tro fan att det hade varit skönt med hjälp, once and a while, men då hade jag aldrig varit så här stark. Jag är underbar helt enkelt! Jag vet, att några utav er som läser detta, kommer att ta åt er. Detta är ingenting som jag egentligen har tagit upp och pratat med någon om, för jag orkar inte med konflikter. Jag är så förbannat trött på konflikter att det får mig att spy. Lättare att sluta sig till sig själv, än att få höra orden; "du är inte den enda som mår dåligt". Så, min blogg, min dagbok. Jag skriver vad jag vill, du läser vad du vill. Men vill du ha en konflikt om detta, så behöver du absolut inte ringa. Radera mitt nummer i så fall. Jag har så otroligt mycket skit i mitt huvud, att det bara är ett enda jäkla töcken. Men, allt kommer bli bra. I will make sure of that. Den enda som kan kontrollera mitt öde, är jag själv. Och jag tänker ta mej fan kontrollera mitt öde. Be shure of that! Jag ska göra mitt, Isabells och Daniels liv, till det bästa som det kan vara. I promise.

kommer nog att byta blogg, och kommer inte starta igång den innan ja känner att jag mår betydligt mycket bättre. orkar inte mer att bara skriva en massa negativt.

på återseende!

behöver en break.
känner mej så nere och less på att det aldrig riktigt kan fungera.
minsta lilla gör mej nu gråtfärdig.
ringa eller inte ringa?
denna dagen kan gå till historiens värsta i mitt liv.

just nu är detta i särklass den mes deprimerande och suraste blogg.
råder er nästan att inte läsa.

hoppas på en vändninga jäkligt snart,
för detta orkar jag inte med.

är så trött. så trött.

Har ingenting positivt just nu att skriva/säga, så kommer bli ett litet uppehåll från bloggen ett tag.
Får se när jag dyker upp igen.

Måste göra ett inlägg angående en kommentar som jag fått om mitt inlägg "The biggest issue of my life :/"

loppan om The biggest issue of my life :/: låter som du har nån ätstörning du behöver hjälp det finns psykolog på mödravårdcentralen .

Eehhmm.. I wish..?
Skulle JAG ha en ÄTSTÖRNING? Behöver man inte spy upp maten eller låta bli och äta för det?
Är man inte i regel smal då? Aldrig hört talas om en ÄTSTÖRNING när man mår dåligt över sin vikt och kropp, och man kan inte gå ner i vikt hur man än gör..? Jag har försökt att gå ner i vikt de senaste åtminstone 3 åren, men uppenbarligen aldrig lyckats.

Det som jag skrev i början av det inlägget handlade om mej för nästan 15 år sen, och MYCKET har hänt sedan dess.
Visst, en dröm är att vara "normalviktig", må bra och känna mej snygg. Vilket jag aldrig har gjortm enligt mej själv. Jag väger just nu 5-10 kilo mer än vad jag ska, enligt mitt BMI så är jag "överviktig och behöver gå ner". Jag har ont i mina knän och vader varje dag. Så jag BEHÖVER gå ner i vikt, både för det fysiska och det psykiska tillståndet.

Visst, jag behöver hjälp som du skriver, men knappast mot en ätstörning men med lite övervikt istället.

From idag till 31 december ska jag inte äta: (minst till 31 december)
- Godis
- Kakor/bullar
- Dricka saft/läsk
- Skräpmat
- Bröd

Ska se vad det kan göra för skillnad om någon skillnad.
Hur svårt kan det vara?
Min tankegång är och har alltid varit nånting i stil med att "måste jue äta innan det tar slut, så jag får." Eller "Det bjuds jue, så klart jag ska äta. För det är gott!"
Självklart är det, det. Men det är jue heller knappast sista gången som jag kanske får se en bulle, eller just den godisen. Det är knappast det sista "exemplaret" på jorden, men jag har alltid betett mej som det, som att om jag inte äter detta nu, så går jag miste om massor. Ehhmm, nej?

Konstaterade igår att jag bara mår dåligt när jag ätit godis eller kakor eller liknande, så varför fortsätter jag..?

"Nu får det vara nog! Jaaaa det får det!"

För mycket tankar och alldeles för litet huvud.
Idag är en dag då ensamheten knackade på dörren, och jag öppnade.

Blir så trött på mej själv, jag vet vad jag gör fel, men jag slutar inte.
En stunds njutning och en evighets må dåligt?

Varför kan jag inte bara lägga av..?
Tror faktiskt att jag är en "små-ätare-missbrukare". Eller nått.

Allt småätande, ätandet för ätandets skull. Är det något som jag verkligen vill föra vidare till min dotter?
Alla barn gör som sina föräldrar, och jag kan jue knappast lära min dotter att leva sunt, nyttigt och gott om inte jag själv gör det.
Om jag någonsin ska förändra mig och mitt beteende, så är det väl ändå nu?
Om jag aldrig lyckats för min egen skull, så kanske jag skulle försöka lyckas för Isabell's skull?

Men hur?

Aldrig någonsin i mitt liv har jag mått bra över hur jag ser ut eller vad min vikt är. Minss att jag som 10 åring stod framför spegeln och tyckte att jag var tjock. Att jag satte en spärr i min egna hjärna, att vägde jag över 45 kilo, så var jag tjock. Har sett i mina gamla dagböcker hur jag mått dåligt över att jag köpte en påse chips, och hur jag skulle ge bort den till mina syskon. Är det sunt när man är en 10-11 år gammal?
Minns även när jag tänker tillbaka, att allt mitt småätande, det kommer utan tvekan ifrån min pappa. Han var en mästare på att småäta och jag har alltid varit pappas flicka.
Det var en period i mitt liv, undtrar om jag kunde varit 13-15 år gammal, då jag kunde äta allt, precis vad som helst egentligen, och jag gick aldrig up i vikt. Min mamma brukade skämta om att jag hade binnikemask tack och lov så hade jag aldrig det.

Sen fyllde jag 16 och jag började gå upp i vikt, fick bristninga utav alla hormoner och mina snabba viktuppgång. När jag var 18½ år så var det någon som frågade mej om jag var gravid. Det vet vilken kvinna som helst som lagt på sej ett par kilon att det är bland det värsta som man kan höra.
Så jag slutade äta.
Jag tror att jag kan ha legat på en 68 kilo, ungefär. Ungefär 2 månader senare, vägde jag ca 52 kilo.
Detta var 2004.

I mars 2005 träffade jag min underbara Daniel. Han tyckte att jag gott kunde gå upp några kilon då jag troligen vägde för lite. Jag åt och jag åt, och under det första 1-2 åren så hände i stort sett ingenting och jag var fortfarande ganska så nöjde med mej själv.
Sambofällan är en ganska vanlig fälla, lätt att trilla dit när man myser med godis och god mat. Men den riktiga anledningen är jue ändå dej själv. Det är bara ditt eget fel att du har gått upp i vikt.
Nu, 5 år senare och 1 barn senare. Sitter jag med en övervikt kontra min längd. Och jag mår riktigt, riktigt dåligt psykiskt. Jag vet inte hur jag ska bli av med dessa kilon.
Jag var redan överviktig när jag blev gravid för ett år sen. Jag försökte då att gå på en diet och jag hade verkligen bestämt mej.

Jag måste gå till botten med varför som jag aldrig lyckas med en diet. Varför som jag alltid hamnar tillbaka i godisskålen, den goda maten eller kakorna. Varför som jag inte bara kan bestämma mej för att gå ner i vikt och börja leva sunt. Varför ramlar jag alltid tillbaka?

Kollar varje dag på Biggest loser och jag är verkligen imponerad av dem. Så mycket vikt, så många år av mat-missbruk och dom lyckas gå ner till så små kroppar och fortsätta leva sunt. Från det tillståndet till raka motsattsen. Det är verkligen imponerande.

Så varför kan inte jag?
Vad är mitt problem?