Ett ämne som är tabu?
När man är gravid och ska bli mamma, så hör man sådana lovord att det är så mysigt och det är så gulligt och fint och att man ska passa på att njuta medans dom är så små, för sen går det fort!
Men det faktum att det är tröttsamt, slitsamt, jobbigt och att man mest känner för att gråta halva dagarna för att man inte vet vad bäbisen vill eller känner, det är det absolut ingen som pratar om.
De stunder som är så fruktansvärt jobbiga att man helst vill lämna tillbaka bäbisen och bara krypa ihop att gråta, det glöms bort att tala om? Så man istället sitter och tror att man är en dålig mamma som inte vet vad ens barn vill och att man är så utsliten att man önskar sig bort från allt?
Varför pratas det aldrig om det? Glömmer alla bort det så fort som bäbisen kommer och bli 6 månader och är mindre beroende av dej? Visst, jag säger inte att alla nyblivna mammor känner på det sättet, men fler än vad man pratar om tror jag dock!
Är man så rädd för att man ska bli klassad som dålig mamma och kanske få stämplen att man har förslossningsdepression? Tycker att det är helt normalt att känna så här, nu efter pratat med några. Tro fan att det är jobbigt, och ingen jävla dans på rosor och mys hela dagarna! Den som säger det, den ljuger!
Att gå från att tillbringa 24/7 med dig själv och bara kunna bry dej om dej själv, till att knappt ha 5 minuter över till att gå på toa, tro fan att det påfrestar vem som helst. Visst, ens partner ska hjälpa en och fixa och allt, men de 10 timmar eller så som dom jobbar då? Hur man än vill och tror, så blir man ensam med sitt barn många och långa stunder, och det är inte enkelt alltid.
Varför är det aldrig någon som pratar om det här?
Men det faktum att det är tröttsamt, slitsamt, jobbigt och att man mest känner för att gråta halva dagarna för att man inte vet vad bäbisen vill eller känner, det är det absolut ingen som pratar om.
De stunder som är så fruktansvärt jobbiga att man helst vill lämna tillbaka bäbisen och bara krypa ihop att gråta, det glöms bort att tala om? Så man istället sitter och tror att man är en dålig mamma som inte vet vad ens barn vill och att man är så utsliten att man önskar sig bort från allt?
Varför pratas det aldrig om det? Glömmer alla bort det så fort som bäbisen kommer och bli 6 månader och är mindre beroende av dej? Visst, jag säger inte att alla nyblivna mammor känner på det sättet, men fler än vad man pratar om tror jag dock!
Är man så rädd för att man ska bli klassad som dålig mamma och kanske få stämplen att man har förslossningsdepression? Tycker att det är helt normalt att känna så här, nu efter pratat med några. Tro fan att det är jobbigt, och ingen jävla dans på rosor och mys hela dagarna! Den som säger det, den ljuger!
Att gå från att tillbringa 24/7 med dig själv och bara kunna bry dej om dej själv, till att knappt ha 5 minuter över till att gå på toa, tro fan att det påfrestar vem som helst. Visst, ens partner ska hjälpa en och fixa och allt, men de 10 timmar eller så som dom jobbar då? Hur man än vill och tror, så blir man ensam med sitt barn många och långa stunder, och det är inte enkelt alltid.
Varför är det aldrig någon som pratar om det här?
Kommentarer
Trackback
