Jeanetteee

Oj, det är verkligen frukansvärt länge sen jag skrev nu. Har tänkt många gånger på att jag behöver skriva av mej, något som terapi. Har både hänt en massa, kommer hända en massa, men också har det inte hänt ett skit, för att vara ärlig. Har funderat många gånger om jag ska "våga" skriva vad jag faktiskt tycker och tänker helt och öppet här, eller om det kommer bli en fruktansvärt masssa sura miner och tappade kontakter. Men ska sanningen fram, vad har jag för kontakter numer? Helt ärligt, så ja, jag har stängt mig undan världen, en hel del det sista. För jag har bestämt mig att jag ska sluta umgås med människor som jag känner gör mig illa, på ett eller annat sätt, medvetet eller omdevetet. Och inte heller umgås med människor bara för att ha någon att umgås med. Jag vill umgås med människor som jag VERKLIGEN vill umgås med. Inte bara för att. Människor som jag känner själv tycker om mig för den jag är. Och börjar man sålla bland vilka människor som är ens vänner, eller kompisar, så står man ganska ensam det sista. Har insett en sak det sista i och med all denna rannsakan. Så otroligt mycket falska människor som det är i denna jävla värld. Ena dagen är man 'bästa vänner', andra är man knappt vänner längre. Det känns som att det passar för stunden och inte längre när man har något bättre för sig. Kanske är det många som tar illa vid sig av detta, men varsågod, då har ni kanske gjort mig illa, eller känner på samma sätt som jag, att man har umgåtts med varandra, bara för att. Då är det både lättare och roligare att vara ensam. Jag är bitter, jag har varit bitter lääänge. När man väl har kommit dit, så är det otroligt svårt att vända tillbaka. Jag kan se på andra människor med mycket familj och vänner, och bara vara så otroligt avundsjuk och bitter, och det är just därför som jag är bitter. Jag är avundsjuk! Jag är avundsjuk på att de allra flesta har folk omkring sig som bryr sig om hur du mår, och faktiskt visar det. Jag är avundsjuk på människor som ger andra stöd när du behöver det som mest, men visar det som allra minst. Jag är avundsjuk på människor som hjälper andra, bara för hjälpandets skull, för att dom vill. Jag är avundsjuk på människor skulle offra allt, bara för att en annan människa skulle må bra. Det är något som jag skulle göra, absolut, för rätt människa. MEN. However. Jag har lärt mig något. Jag är en fantastisk människa, som har fått, förmodligen mer än nödvändigt, prövningar genom livet, som har gjort mig till den jag är. Jag har klarat mig igenom allt, jag står på mina egna fötter, och är INTE beroende av någon. Jag klarar mig, och jag gör ett fantastiskt jobb med allt. Jag klarar allt, utan någon hjälp. Tro fan att det hade varit skönt med hjälp, once and a while, men då hade jag aldrig varit så här stark. Jag är underbar helt enkelt! Jag vet, att några utav er som läser detta, kommer att ta åt er. Detta är ingenting som jag egentligen har tagit upp och pratat med någon om, för jag orkar inte med konflikter. Jag är så förbannat trött på konflikter att det får mig att spy. Lättare att sluta sig till sig själv, än att få höra orden; "du är inte den enda som mår dåligt". Så, min blogg, min dagbok. Jag skriver vad jag vill, du läser vad du vill. Men vill du ha en konflikt om detta, så behöver du absolut inte ringa. Radera mitt nummer i så fall. Jag har så otroligt mycket skit i mitt huvud, att det bara är ett enda jäkla töcken. Men, allt kommer bli bra. I will make sure of that. Den enda som kan kontrollera mitt öde, är jag själv. Och jag tänker ta mej fan kontrollera mitt öde. Be shure of that! Jag ska göra mitt, Isabells och Daniels liv, till det bästa som det kan vara. I promise.

En fråga som jag ofta får är: -När är det dags för en till? För det första, är Isabell snart precis ett år, hallå? För det andra, VEM har bestämt att man måste skaffa fler än ett barn? Är alla gjorda för att ha ett helt jävla fotbollslag med ungar? Min Isabell är en fantstisk tjej, underbar, vacker och den bästa som finns. Varför skulle jag vilja ha mer än det? För det tredje, jag är 25 år gammal, vem har bråttom? Jag vet i nuläget att jag inte vill ha fler barn, att jag inte vill gå igenom allting igen. Men jag utesluter inte att jag inte kommer ändra mig inom ett par år. Men att hela tiden få den frågan, att känna pressen som nästan ter sig som en tävling, gör mig ganska sporrad att gå mot strömmen totalt. Vem har påstått att alla människor är lika?

kommer nog att byta blogg, och kommer inte starta igång den innan ja känner att jag mår betydligt mycket bättre. orkar inte mer att bara skriva en massa negativt.

på återseende!

behöver en break.
känner mej så nere och less på att det aldrig riktigt kan fungera.
minsta lilla gör mej nu gråtfärdig.
ringa eller inte ringa?
denna dagen kan gå till historiens värsta i mitt liv.

just nu är detta i särklass den mes deprimerande och suraste blogg.
råder er nästan att inte läsa.

hoppas på en vändninga jäkligt snart,
för detta orkar jag inte med.

är så trött. så trött.

Hon är världens vackraste, sötaste och goaste bäbis och jag älskar henne verkligen över allt. Men varför måste det vara så förbannat svårt..?
Jag har verkligen fått en dotter som vet precis hur hon vill ha det, synd bara att mamma uppenbarligen inte kan förstå henne. Igår fungerade det.. Okej, kan man väl kanske säga?
La henne igen på morgonen vid 8.30, då hade hon varit vaken 2 timmar ganska exakt. Då sov hon 2½ timma i sträck, sov till och med  över lunchmålet. Såg sedan redan efter 1½ timma att hon var trött, så jag la hene, tog väl en kvart och sen sov hon en 30 minuter, men var fortfarande trött.
Tog upp henne efter en stund, och la henne sen igen vid 15. Tog kanske 30 minuter, sen sov hon 20.
Varför vaknar hon igen? Jag menar, hon är jue fortfarande trött när hon vaknar!

Min nya teori är nu då att 1½ timma är för tidigt, ska idag ge mej på 2 timmar istället.
Hon är ruskigt svår att förstå sig på denna lilla dam.

Och numer vaknar hon inte klockan 4 på natten, utan har börjat med ungefär runt 1 tiden istället, riktigt skoj. Och natten till i går var det hela natten sen också.
Nu inatt, tack och loc, räckte det med lite mat och en somnade hon om.

Jag har hela tiden sagt också att nattningen, den är de aldrig några problem med. Klart att det skulle vara det igår. Då fick jagbara panik och kände att jag inte orkade mer.
För nattningen, det säkraste kortet som jag alltid haft, den får bara inte krångla. Får inte.

Idag börjar försök nummer 2 med Isabell och försöka få in lite sovrutiner.
Idag ska jag ändra lite på antalet timmar som hon ska vara vaken, då det absolut inte fungerade att ha henne vaken i 4 timmar i sträck. Då blir hon för övertrött och HELT omöjlig att få att somna in.
Så ska vi se hur denna dagen slutar.
Det konstiga är ändå, spelar ingen roll hur många timmar hon varit vaken på eftermiddagen, utan när pyjamasen åkt på och maten med så somnar hon inom 15-30 minuter utan problem. Inget bråk ingenting.
Handlar väl kanske bara om en vanesak?
Ja, vi får se.

Idag ska tant Johanna komma på lite kaffebesök, ska bli en massa trevligt, då jag inte träffat henne sen dopet, saknar jue! Annars händer nog inte en massa spännande i Varnum för dagen.

Varit ett par utav dom de senaste dagarna, fick världens massa bryt i helgen och har mått halvkasst.
Isabell vill jue som sagt inte riktigt komma till ro dagtid och därmed inte sova, och detta är ett jättejobbigt problem. Med tanke på att hon istället är supertrött och jättetjurig, så är det inte speciellt kul.
Fick tipset om att börja med 5 minutersmetoden redan nu. Tänkte inte börjat med den innan hon var åtminstone 4½-5 månader gammal. Men kan jue iaf prova. Funkar det så funkar det.
Så har provat mej fram lite nu idag med hur jag ska lägga henne, vad hon vill och vad som funkar för oss båda.

La henne i morses efter att hon varit vaken i 2 timmar, hon skrek i 10 minuter och sen stenslocknade hon. Provade sen att jag skulle hålla henne vaken mellan 10.30 och 14.30, dvs när hon äter, för att tanken var att maten skulle söva henne på eftermiddagen. Men, gick inge' vidare de där alls. Hon skrek i 1 timme och 5 minuter, sov 20 minuter och vaknade igen och skrek. Så gav upp och hon fick vara uppe. Inte heller någon hit då hon fortfarande var super trött.

Varje kväll när jag lägger henne, så ger jag alltid mat, vaggar och lägger ner henne när hon nästan somnat. Testat nu 3 kvällar i rad att bara lägga ner henne, och utan problem så har hon sovit som en stock.

Så varför har jag vaggat henne innan..?!!

Så summakardemumman är att jag kan inte ha henne vaken längre än 2 timmar, då blir hon övertrött och det går inte få henne och sova utan en kamp som heter duga. Och varför ska man utsätta både henne och mej för det om man inte behöver..? OCH hon kan somna utan problem även om jag inte vaggar henne.

UNDERBART.

Har ingenting positivt just nu att skriva/säga, så kommer bli ett litet uppehåll från bloggen ett tag.
Får se när jag dyker upp igen.

Måste göra ett inlägg angående en kommentar som jag fått om mitt inlägg "The biggest issue of my life :/"

loppan om The biggest issue of my life :/: låter som du har nån ätstörning du behöver hjälp det finns psykolog på mödravårdcentralen .

Eehhmm.. I wish..?
Skulle JAG ha en ÄTSTÖRNING? Behöver man inte spy upp maten eller låta bli och äta för det?
Är man inte i regel smal då? Aldrig hört talas om en ÄTSTÖRNING när man mår dåligt över sin vikt och kropp, och man kan inte gå ner i vikt hur man än gör..? Jag har försökt att gå ner i vikt de senaste åtminstone 3 åren, men uppenbarligen aldrig lyckats.

Det som jag skrev i början av det inlägget handlade om mej för nästan 15 år sen, och MYCKET har hänt sedan dess.
Visst, en dröm är att vara "normalviktig", må bra och känna mej snygg. Vilket jag aldrig har gjortm enligt mej själv. Jag väger just nu 5-10 kilo mer än vad jag ska, enligt mitt BMI så är jag "överviktig och behöver gå ner". Jag har ont i mina knän och vader varje dag. Så jag BEHÖVER gå ner i vikt, både för det fysiska och det psykiska tillståndet.

Visst, jag behöver hjälp som du skriver, men knappast mot en ätstörning men med lite övervikt istället.

Att för bara 4 månader sen så var detta jag, varför är set så lätt att glömma egentligen?
Hade den där magen i 9 månader, typ, och bara så där så kan jag inte ens minnas hur det var.
All smärta med foglossningar och allt, det minns jag, också typ, men inte magen.

Knas..



Och ut kom en vacker prinsess! <3

Åkte till affären innan, och självklart så kände jag mej hungrig när vi väl var där inne. Och som en gammal vanlig tanke så tänkte jag på godiset, och sen tänkte jag på drickorna. Allt som man bara skulle kunna proppa i sig och dämpa hunger med. Men det som också skulle få mej att må riktigt dåligt bara sekunder efter att den landat i magen. Så gick därifrån utan en endaste godisbit. Det var tufft långt hem på vägen också, och grämde mej faktiskt att jag inte hade köpt något godis. Men nu, i efterhand, så är jag väldigt glad att jag inte gjorde det iaf.

Apropå detta, har en ganska så fin våg idag med. En riktig glädjevåg! :D
Hade minsann gått ner upp emot en 5-6 kilo, bara på 1 dag! Haha, jomenvisst. Den är kanske inte riktigt så pålitlig den dära :D

Dags att nana kudden. det är riktigt tidigt, I know, men jag vet jue samtidigt vad som väntar inatt och imon bitti vid en halv 7 går vi jue upp i vanlig ordning. Så det är bara och säga god natt!

Var länge sen jag läste en bok faktiskt, men beställde en idag iaf.
Den heter "Att växa och upptäcka världen" av Hetty van de Rijt och Frans X Plooij.
Läste mej fram lite på internet om den och den verkar vara väldigt omtyckt, intressant och riktigt bra.
Den handlar om den 7 olika utvecklingsfaserna som ett barn går igenom det första året.
Återkommer med en recension när jag kollat lite i den, får den väl nästa vecka! :D

att jag kanske är nått på spåren nu, känner mej iaf lugnare nu när jag vet att det kanske har en förklaring. En ganska så självklart förklaring faktiskt, men inte så lätt att veta när man är första gångs förälder.
Kan sluta och känna mej förvirrad, knäpp och som en dålig mamma nu tror jag.
Försöka att rida ut stormen bara.

Hittade det här iaf: http://www.niomanader.se/content.asp?ID=182

Bebisen har sovit bra men vaknar nu plötsligt på natten!
Ja, alltså en av de saker som påverkas mest när bebisen hamnar i en sk ”utvecklingsfas” är just sömnen. Förändrat humör samt förändrade mat- och sömnvanor brukar vara ett bra tecken på att barnet är i en utvecklingsfas. Dessa faser är återkommande under hela fösta året, men även senare också.
En sådan fas brukar inträffa när barnet är någonstans mellan 3½-5 månader.
Faserna kan vara ganska påfrestande, men passerar. Fortsätt med rutinerna oavsett. Traggla, traggla och traggla...som en gammal hemläxa.

Hittade även på ett annat ställe att utvecklingsfaserna var;
5 veckor, 7-9 veckor, 11-12 veckor, 14-19 veckor, 22-26 veckor, 33-37 veckor och 41-46 veckor.

GOD BLESS THE INTRENET!

Varför ska Isabell vara så fruktansvärd svår att förstå sig på?
Vet ingenting om henne ännu känns det som. Vad hon tycker om och inte tycker om. Hur mycket hon egentligen vill äta om dagarn, hur mycket hon vill sova. Ingenting vet jag känns det som. Känner mej helt lost och som en totalt värdelös mamma som inte efter nästan 4 månader kan förstå sig på sitt eget barn.
Varför är hon missnöjd om dagarna? När är hon det inte? Jag fattar ingenting verkligen.
Vad är det som är fel och vad gör jag för fel egentligen?
Känner mej i skrivande stund så toalt olycklig och ensam. Vet inte vem jag ska prata med, varför vill någon lyssna på mig och mina ständiga problem med Isabell? Tack och lov för denna blogg. Superenkelt att bara skriva av sig utan att behöva bry sig om någon lyssnar eller inte. Det gör jue du om du känner för det eller inte, annars är det bara att trycka på krysset i högra hörnet.

Hade behövt någon att bolla med. Önskar att någon bara hade kunnat säga: "Testa det här" och det hade funkat. Känns som att jag skulle behöva ett mirakel nu.
Vill bara att hon skulle vara nöjd och glad lite bebis.
Visst, hon är absolut annorlunda sen för 2 månader sen, då var det värre. Men det är verkligen frustrerande att inte veta vad hon vill så att hon mår bra och känner sig nöjd. Efter nästan 4 månader så känns det som att jag borde ha många fler svar än vad jag har.

Jag mår just nu skit. Vet inte alls vart jag ska ta vägen