Jeanetteee

Aldrig någonsin i mitt liv har jag mått bra över hur jag ser ut eller vad min vikt är. Minss att jag som 10 åring stod framför spegeln och tyckte att jag var tjock. Att jag satte en spärr i min egna hjärna, att vägde jag över 45 kilo, så var jag tjock. Har sett i mina gamla dagböcker hur jag mått dåligt över att jag köpte en påse chips, och hur jag skulle ge bort den till mina syskon. Är det sunt när man är en 10-11 år gammal?
Minns även när jag tänker tillbaka, att allt mitt småätande, det kommer utan tvekan ifrån min pappa. Han var en mästare på att småäta och jag har alltid varit pappas flicka.
Det var en period i mitt liv, undtrar om jag kunde varit 13-15 år gammal, då jag kunde äta allt, precis vad som helst egentligen, och jag gick aldrig up i vikt. Min mamma brukade skämta om att jag hade binnikemask tack och lov så hade jag aldrig det.

Sen fyllde jag 16 och jag började gå upp i vikt, fick bristninga utav alla hormoner och mina snabba viktuppgång. När jag var 18½ år så var det någon som frågade mej om jag var gravid. Det vet vilken kvinna som helst som lagt på sej ett par kilon att det är bland det värsta som man kan höra.
Så jag slutade äta.
Jag tror att jag kan ha legat på en 68 kilo, ungefär. Ungefär 2 månader senare, vägde jag ca 52 kilo.
Detta var 2004.

I mars 2005 träffade jag min underbara Daniel. Han tyckte att jag gott kunde gå upp några kilon då jag troligen vägde för lite. Jag åt och jag åt, och under det första 1-2 åren så hände i stort sett ingenting och jag var fortfarande ganska så nöjde med mej själv.
Sambofällan är en ganska vanlig fälla, lätt att trilla dit när man myser med godis och god mat. Men den riktiga anledningen är jue ändå dej själv. Det är bara ditt eget fel att du har gått upp i vikt.
Nu, 5 år senare och 1 barn senare. Sitter jag med en övervikt kontra min längd. Och jag mår riktigt, riktigt dåligt psykiskt. Jag vet inte hur jag ska bli av med dessa kilon.
Jag var redan överviktig när jag blev gravid för ett år sen. Jag försökte då att gå på en diet och jag hade verkligen bestämt mej.

Jag måste gå till botten med varför som jag aldrig lyckas med en diet. Varför som jag alltid hamnar tillbaka i godisskålen, den goda maten eller kakorna. Varför som jag inte bara kan bestämma mej för att gå ner i vikt och börja leva sunt. Varför ramlar jag alltid tillbaka?

Kollar varje dag på Biggest loser och jag är verkligen imponerad av dem. Så mycket vikt, så många år av mat-missbruk och dom lyckas gå ner till så små kroppar och fortsätta leva sunt. Från det tillståndet till raka motsattsen. Det är verkligen imponerande.

Så varför kan inte jag?
Vad är mitt problem?